Varför blogga

En av anledningarna till att jag börjat med bloggandet igen är för att få tillbaka viljan att skriva. Har tappat den nämligen.

Tror det har lite med praktiken att göra. Känner mig så stängd och inlåst. Får inte utlopp för det jag egentligen kan, och har hela tiden en prestige kring det. (Läs det här inlägget)

Men med en blogg kan jag nu skriva fritt. Inga krav. Ingen press. Bara skriva. Få utlopp för känslor, kreativitet (öhm… jaa…)… Ja, allt som annars bara dör ut.

Att blogga ger mig lite av en frihetskänsla. Eftersom min dröm ett tag tillbaka är att arbeta med det skrivna ordet så måste jag få tillbaka viljan och lusten för det. Därför en blogg passar så bra. Kanske kan jag nu återigen få tillbaka den viktiga lusten. Och få igång mitt ”kreativa” skrivande på ett annat sätt. Inte tvinga fram något, utan bara skriva för att jag faktiskt tycker det är kul. För det gör jag ju. Egentligen.

Avslappning

Tycker det kan vara svårt att få tiden att räcka till att slappna av. Har så himla mycket för mig så tiden räcker inte riktigt till.

Har nu (äntligen) hittat bästa nedvarvningen för mig.p

Läsa en bok!

Svårare än så behöver det inte vara alltså! Krypa upp i sängen/soffan med en stor, varm filt och en bra bok. Jaa, det kan inte bli mycket bättre än så. En bonus är att få med sig en stor kopp te också. Men absolut ingen nödvändighet.

Att få drömma sig bort lite och öva upp fantasin. Så himla mysigt att kunna stänga in sig själv och bara vara…

Nästan tur att pojkvännen var för trött för att ses igår. Haha. : )

Att våga släppa

Är extrem perfektionist. Har väl med ”Duktig Flicka”-problematiken att göra.

Tycker det är riktigt svårt att släppa texter jag arbetar med. Grafiska saker och layout är mycket lättare. Där ser jag ingen prestige på samma sätt. För det är något nytt för mig.

Men när det gäller texter är det skitsvårt!!!

Det är inte det att jag tror jag är dålig på att skriva egentligen. Utan jag är medveten om mina färdigheter ändå. Jag vet att jag kan. Jag har en talang för det skrivna ordet.

Men likt förbannat kan jag inte bli nöjd med en text! Jag kan helt ärligt sitta i flera timmar med att bearbeta en text på cirka 2-300 ord (som mina blogginlägg alltså). Inte är det några stora förändringar som görs heller. Det är ett komma som tas bort där, en mening som flyttas på sin höjd, ett ord som tas bort, en mening som är fel. Egentligen saker som lika väl kunde ligga kvar som de är. Förändringen är inte livsviktig. Det är ingen som kommer dö ifall jag låter det vara.

Men trots det sitter jag alltså i timtal för att bearbeta och redigera. Stört? Ja lite skulle jag nog säga.

Nu på praktiken (där jag är som copywriter) är det än svårare. Nu måste jag visa mitt bästa för min handledare. Men jag känner mig så dum som kan sitta i timtal utan att något händer.

Jag måste lära mig att släppa! Att inse att det kanske duger som det är? Duger det inte lär jag få höra det. Men det är väl det där med att jag har talangen, o jag vet vad jag kan. Och därför måste jag även visa det!

(Det konstiga är ju att mina bloggtexter läser jag ALDRIG igenom. Jag skriver och klickar på publicera… Kanske något jag borde ta till mig i ”yrkeslivet” med?)

Det här med kärleken

Ibland måste man nog stanna upp.

Se var man står i sitt förhållande.

Se sig för så man inte trampar den andra på tårna.

Eller så att man inte är på väg åt två olika håll.

Det är så svårt det här med förhållanden. Eller i teorin är det ju rätt lätt. Men det är när det kommer till praktiken det kör ihop sig.

Jag och min fina har det bra. Tro inget annat. Men ibland kan man ju tveka. Speciellt eftersom ingen är särskilt bra på det här med att kommunicera. Vi kan liksom inte kommunicera med varandra.

Vilket gör det svårt att få reda på vad den andra verkligen känner. Jag har verkligen försökt bättra mig! Vara tydlig med vad jag känner o vad jag vill. Men samtidigt kan jag inte vara ensam om det. Vi är ju ändå två.

Men jag vill ju inte tvinga honom till att säga saker till mig, som att han tycker om mig o blahablaha. Jag vill ju att det ska komma naturligt… Fast för honom är det ju inte naturligt heller. Litet moment 22 det hära.

Fast jag känner ändå att jag är på rätt plats med rätt person. Så kanske ska jag bara njuta av det?

Se yngre ut än vad man är?

Linda Blom skrev ett tänkvärt inlägg ang att se yngre ut än vad man är.

Precis som Linda har jag själv råkat ut för samma situationer. Dvs att folk trott att jag är yngre än jag egentligen är.

Men för mig spelar det ingen stor roll. Det är liiiite jobbigt att alltid försvara sig med legget. Det ser verkligen inte ut som jag och i stort sett ALLA nattklubbsvakter tror att det är ett falsk-legg. Då får jag glatt stå där o rabbla personnr o sånt. För inte kan väl jag som egentligen är 21 (fyller 22) vara över 18? Det ser ju ut som jag på min höjd är 16/17 kanske…

Beror det på längden tro? Stoltserar ju med 157 cm över havet, och då blir man nog inte äldre än 17 heller… Så tror jag att det är! För jämnåriga J som är över 180 cm (tjej hon med) kommer in ÖVERALLT, oavsett åldersgräns utan att visa legg. För är man över 180 jaa, då kan man inte vara yngre än 23 eller?

Duktig flicka

Läste en fruktansvärt bra debattartikelt på Aftonbladet precis. Läs den här.

Jag känner igen mig så mycket i det hela. Har alltid varit högpresterande. Försökt göra bättre än vad jag kan. Det bästa har aldrig varit nog. Pressen har som tur var minskat med åren. Eller njaa… Lite iaf. Men det mesta kommer inifrån en själv.

Som de skriver i debattartikeln känns det som ens höga ambitioner och resultat inte får något genomslag. Det är helt plötsligt något fel att prestera bra. Och framförallt att vilja förbättra sig själv.

Inte det att jag inte fått höra att jag gör saker bra, inte det. Men samtidigt som det sägs kommer alltid en kommentar i stil med ”Man behöver inte alltid prestera på topp”. Öhh, VA?! Kan jag inte bara få feedback o uppmuntran över mitt engagemang och höga ambitioner?

Nej, det ska alltid vara något om att man ska lugna ner sig. Varför kan inte vi ”Duktiga Flickor” (eller PrestationsPrinsessor som debattörerna skriver) få lite credd för det vi faktiskt gör?

Löshoppning

Blev löshoppning med fina Em (treåriga stoet) igår. Första gången jag var med vid löshoppning faktiskt. Att man kan hålla på med hästar i nästan 15 år och ändå aldrig löshoppat? Helt otroligt!

Riktigt kul att vara med när Em är så himla duktig. Det märks även att det är jag som har pysslat mest med henne. Hon har nämligen stenkoll på mig och lyssnar otroligt bra.  När hon skulle stanna efter varje varv så vände hon sig mot mig (jag skulle ”hålla tätt” bakåt). Hon saktar av, stannar, vänder sig om och tittar på mig. Väntar in vad JAG ska göra.

Hon är för fin min lilla Em!

Idag funderade vi på att börja sitta in henne. Men det får vänta till nästa vecka. Det räckte nog med att ha stigbyglar för henne idag. Samma sak där. Först lite skrajj över det nya, men så fort jag får henne att fokusera på mig så kan man göra nästan vad som helst.

Jag längtar redan till nästa gång! Förhoppningsvis kan vi nog hänga på henne och eventuellt även sitta på henne. Åhh, i sommar kommer det nog gå att rida henne. Längtar redan :)

Stallmys

Är de enda planerna jag har för helgen. Åka till stallet och pyssla med min fina treåring. Åååh, hoppas vi kan få ihop det jag och ägaren så vi kan börja sitta in henne snart. Hon är så himla fin och lättlärd och bryr sig inte alls om sadel eller vad som händer runt omkring. Fullt fokus hela tiden på ledaren. Samtidigt som hon är så avslappnad och fin.

Det är en bra ponny det där. :)

Synd bara att det egentligen inte finns någon häst för mig att rida nu bara. Eller ja, triangelmärkta stoet kan jag ju rida. Men vi passar verkligen inte ihop. Har inte tidigare varit med om det. Det är första gången någonsin som jag känner att det inte klickar alls med en häst. Och jag kan inte heller peka på vad det är som inte stämmer mellan oss. Två starka viljor kanske?

Men nu när jag inte har ”min” häst att rida längre, blir jag allt mer sugen på att skaffa egen. Tittar lite på olika hästar, men sen inser jag mina egna begränsningar. Ekonomiskt och tidsmässigt. Synd.

Men ja, får komma igång med min lilla flicka så jag kan komma upp på henne snart iaf :)

Blir en härlig helg med stallmys. Och kanske en del pojkvänsmys också. Hoppas går ju…

Utseendepress

Min fina kille kläckte igår (efter Raw) ur sig att han nog skulle hitta en Scarlett Johansson på stan att ha lite kul med.

URSÄKTA? Var min reaktion. Hade inte helt uppskattat om han dragit över en av världens snyggaste tjejer.

O kul… Nu vet jag vem han jämför mig med. Nä nä, ingen press på mig att jag nu behöver vara skitsnygg hela tiden! O kanske borde bli blond också? Växa någon decimeter. Bli av med ett antal kilon. Sen kan jag nog nääääärma mig hennes klass.

Hans försvar var något i stil med: ”Men vadå? Det är väl en komplimang att jag jämför dig med henne? Hon är ju skitsnygg!”. Hmm… Jag förstår inte logiken. Är det någon annan som kan förklara kanske?

Hade jag vaknat upp såhär en morgon hade jag varit väldigt nöjd….

Min fina

Han är ju rätt fin min pojke. Men ibland kläcker han hur sig det dummaste sakerna…

Jag vet ju iofs att han inte menar det. Inte allt iaf. Vi har en sån relation till varandra, vi driver och skojjar om det mesta. I stort sett allt… Så att få höra en del dumheter hör ju till vardagen, men det är ju ändå sagt kärleksfullt. Och vi fungerar ju likadant båda två.

Han har bland annat kallat mig manhaftig!!! Det var ingen höjdare kan jag säga. Är inte helt nöjd med det, och det får han höra också. (Anledningen till att han sa det var att jag kallade honom Gay, så jaa… Kanske förtjänade det?)

Igår var vi på Raw Comedy Live. Min födelsedagspresent till honom (ja, jag vet! Jag är en rätt bra flickvän ibland!). Riktigt kul. Men självklart ska det drivas om Stockholmare konstant. Så är det när man bor här i Jkpg. Är van… Men nu får jag ju inte höra annat!!! Ångrar mig lite i val av present. Fast det var mysigt.
Vi hinner inte spendera så himla mycket tid med varandra annars. Jag har alltid fullt upp med en massa saker, och hans studier tar en hel del tid. Så det var mysigt att kunna spendera ett par timmar tillsammans, och göra något vi båda tycker är kul :) Lite sån kvalitetstid man kan behöva ibland.